söndag 1 mars 2015

Sven går på kalas.



Egentligen kom boken till av en slump. Eller också var allt en del av en master plan som jag bara inte fattat just då. Men så här var det: jag råkade se en länk på facebook till en utbildning på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk. Utbildningen hette Bilderböcker för barn, målet var att färdigställa en bilderbok under kursens gång, ansökningstiden var nästan ute. Eftersom jag för det mesta går på stundens infall anmälde jag mig med ett klick, samlade ihop arbetsprover, intyg och annat som behövdes och skickade in i sista sekunden. Glad och stolt över mitt nya, stundande liv berättade jag om mina planer för alla jag kände. Förvarnade mina jobbkollegor att jag skulle behöva ta ledigt en del till hösten. Funderade på möjliga historier att skriva om.

Det var bara en liten detalj: jag blev inte antagen. VA?!? Snopen, förnärmad och rent gubbsur lade jag all uppdämd energi på att måla i stället. Hyrde en ateljé och hängde där varje ledig stund, flera kvällar i veckan och ibland på helgerna. Egen tid, ren och skär för-det-är-jag-värd-lycka. Och så kunde det ju ha fortsatt.

Men ett år och två utställningar senare dök den där länken upp igen i mitt facebookflöde: Bilderböcker för barn. Sista anmälningsdag i morgon. Och jädrans, nu var det väl ändå min tur tänkte jag och sökte igen. Och denna gång kom jag in.

Efter en termins lyckorus och vånda tillsammans med inspirerande lärare och grymma kursare, var boken om Sven färdig att skicka till förlag. För det var ju det som var målet från början. Jag ville skriva en barnbok och få den utgiven. Den kunde jag väl ha skrivit ändå kan man tycka, men nä, det kunde jag faktiskt inte. Jag måste ha ett mål med tydlig deadline, annars är jag världsexpert på att ”bara göra något annat först”. Den där tiden att skriva kommer aldrig om jag inte har en blåslampa efter mig. Och, måste tilläggas, en ordsprutare som jag hade inte kunnat skriva som jag gjorde om jag inte gått kursen. (”Stryk text, du använder alldeles för många ord. Visa det i bilderna i stället!”)

Efter ett par månader kom det där mailet från förlaget. Jag läste snabbt och fel först, trodde det var ännu ett standardsvar av typen tack-men-nej-tack. Fast, nej vänta nu. Jag började om:



...!!!

Jag fattade det nästan inte. Vågade knappt prata om det ens när kontraktet var skrivet. Tänk om de ångrade sig. Jag slet under ett halvår med att göra klar alla bilderna, filade och putsade på texten, handritade enfanger och pendlade mellan självgodhet och ångest på vägen. Att boken faktiskt skulle släppas kändes overkligt, mitt fokus låg på att bli färdig och gå vidare med nästa projekt.


Sent i höstas skickade jag äntligen alla filer och provtryck till Opal och kunde pusta ut. Tänka på annat ett tag.

Fast ett tag går ganska fort. Nu börjar det dra ihop sig till bokrelease. Snart ska jag hämta mina friex på posten. Det är på riktigt nu. Jag börjar bli nervös, tänker att jag borde göra nån sorts hemsida ifall nån undrar vem den där Sven-författaren och illustratören är.

Så här är den nu. Välkommen till dig som hittat hit.

6 kommentarer:

  1. Heja dej Annika å skam den som ger sej, va!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Man kan sura ett tag men sen får man gå på det igen.

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Precis. Jag sökte på dig direkt efter första genomläsningen av boken för jag blev nyfiken och kände inte igen ditt namn. Vilken intressant, rolig och fin bok med hög igenkänningsfaktor. Bilderna och formgivningen tillför verkligen ngt nytt i bilderbokssverige. Välkommen till barnboksvärlden! Hälsn barnbibliotekarie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sara! Alltså, åååh vilken fin och snäll kommentar från dig, du anar inte hur glad jag blir! Jätteroligt att du tycker så, och att du tog dig tid att skriva det. Tack så hemskt mycket!

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera