Svens releasekalas på Bokskåpet

Så blev det då dags för mitt andra boksläpp, även denna gång på Göteborgs finaste barnbokhandel Bokskåpet. Dagen innan var jag där och hängde upp bilderna till utställningen (utskrivna med hjälp av Erika och Lars på Göteborgs Bildverkstad, ett finfint ställe när man behöver tillgång till stora maskiner) och hjälpte till med lite ballonguppblåsning och pynt. Då började det kännas lite nervöst. Jag skulle handtexta en skylt om att det var releasepris på böckerna och måste göra om den flera gånger eftersom jag skrev fel och klantade mig. Skylten blev ändå ful, haha.

Själva kalaset då? Det gick hur bra som helst. Jag hade precis som förra gången god hjälp av Ulrika som hälsade alla välkomna, invigde utställningen och assisterade vid högläsningen. Efteråt minglade jag med både gamla vänner och kul nog även personer jag lärt känna via instagram, det blev tårtätning (tack Ulrika, den var smaskens!) och boksignering. En del barn var blyga, andra mer pratsamma. Hade till exempel ett långt snack med en underbar liten tjej om hamstrar där jag som gammal hamsterveteran kunde komma med lite input (jo en annan har ju haft tre – Goldie, Pim och Tjorven).

Dagen till ära hade jag fått en fantastisk klänning av min man, kan tyvärr inte sluta tjata om den. Modellen! Färgen! Prickarna! Jag vill aldrig ha något annat plagg framöver. För den nyfikna är märket PollyJo Design och den är köpt på Bang, design & re use.

När allt var färdigt gick jag bort till Göteborgs Bildverkstad igen och tittade på utställningen (som jag visst bara skrivit om på Facebook inser jag). De firade 20-årsjubileum med workshops, utställningar m m och jag hade med några bilder (inte precis utvalda med omsorg – jag hade egentligen tackat nej till att vara med pga tidsbrist men ändrade mig i sista stund).

Läsning med inlevelse. Örjans mamma är roligast att göra.

Blommor från Jocke Thedin, formgivare och gammal vän.

”Får jag INTE rita en snigel? Inte ens en ballong?”
Lille Alfons var bestämd.

Ena hörnet av utställningsväggen.
De där småvimplarna har jag hängt upp. Bara så ni vet.

Om inte jag börjat skriva barnböcker hade jag ju aldrig lärt känna Christina
Lindström som skrivit massvis, t ex den fina Hugo och kepskampen, eller
Pia Johansson som är illustratör, bildpedagog OCH jobbar på Bokskåpet.
Så tråkigt det hade varit.

Mina fyra bilder till höger, utvalda i all hast till
Göteborgs Bildverkstads 20-årsjubileumsutställning.

En tjuvtitt i senaste Svenboken

Lille Sven! Tillknycklad i Postnords omilda behandling, men du kom i allafall till slut. Så kul att träffa dig på riktigt.

Det är en väldigt speciell känsla att få hålla i den färdiga boken, den jag hittills bara sett i datorn och som lösa utskrifter i alla dessa månader. Tänk att jag nu har kommit ut med TVÅ helt egna böcker. Och har en till som kommer ut i höst. Och jobbar med tre andra bokprojekt.

Ikväll har jag varit på en återträff med gamla kollegor som jag jobbade med för massor av år sen. En av dem sa ”vad roligt att du skriver barnböcker nu, det pratade du om redan på den tiden!” Alltså, det var 1989... Vissa tar lite längre tid på sig än andra att nå sina mål. Men nu är jag här i allafall, hoppas jag kan fortsätta ett bra tag till.

Surtant och sagotant

Jag brukar inte så ofta gnälla offentligt. Men PostNord. Allvarligt talat! Den 15 maj skickades de nya Sven-böckerna från Förlagstjänst i Örebro. Sedan dess har det stackars paketet studsat fram och tillbaka som en guttaperka mellan tre olika orter i stället för att levereras till mig. Anledningen? Vi har fått nytt postnummer där jag bor. INGEN reagerar. Jo, att det är fel nummer på paketet ser de, det är noterat redan samma dag det skickas. Men det är ju inte så att någon PostNordmänniska kollar upp vilket nummer som gäller, de skickar bara paketet vidare till nästa terminal. Jag har både ringt och mailat, och nu ska det vara inrapporterat. Men jag ser att paketet fortfarande skickas vidare. Just nu på väg till Högsbo tydligen.

Så, jag har alltså inte ens sett den tryckta boken än! Jag har inte varit i stan på länge, annars hade jag ju kunnat gå till en bokhandel och kolla åtminstone.

Nu på lördag blir det i allafall bokreleasekalas på Bokskåpet, samma trevliga ställe som förra gången. Jag har skrivit ut bilder från boken som jag ska hänga upp där dagen innan, så det blir både kalas och utställning. Och högläsning förstås! Det ska bli jätteroligt. Och lite pirrigt.

Stipendie nr 2

Här dansas vild glädjedans! Femtontusen tack Wilhelm & Martina Lundgrens Understödsfond för att ni hjälper mig på vägen med skrivtid utan pengavånda. Jag är så glad!

Mitt första försök till längre bok. Än så länge kallar jag den bara Flyktboken – förhoppningsvis får den ett mycket bättre namn senare när allt faller på plats.

Fint som snus

Men kolla här då - jag skulle göra en snabb googling av mitt namn och upp kommer en värstingrecension av Sven går på kalas, skriven av en Linda Siewert på barnboksverket.se! Märkligt att jag missat den - fast så bra att jag fick bli väldigt glad i dag i stället.

Om ni inte orkar läsa hela kommer här ett litet axplock:
”...otroligt skickligt skriven. På ett precist och hårfint sätt navigerar Annika mellan text och bild, och hon får fram de många underfundigheterna på ett väldigt subtilt och lirkande sätt.” ”Med en skicklig och välgjord form av kollageteknik, så får Annika fram precis rätt känsloläge i alla bilder. Det händer mycket i bilderna, och i samspelet mellan bild och text...” ”...den här boken har allt: obehag, substans, spänning och humor, allt förmedlat med enorm skärpa och intelligens.” ”5 barnboksverk till Sven går på kalas, och hett julklappstips till barnföräldrar som tycker om att ge sina barn bra böcker!”

Klart slut från Mallgrodan.

I väntans tider igen...

Här går jag och och biter på naglarna, snart är det dags för Sven och semestermarodörerna. Jag trodde boken skulle ha kommit i förrgår men på Akademibokhandelns webbsida ser det ut så här:

Nyss ringde jag Akademibokhandeln på Järntorget i Göteborg, de har inte fått den än. Men snart, sa de. Nästa vecka kanske. Sen kommer jag dit och signerar! Återkommer om det.

Den tredje boken då? Raketen och tjabbelmörtarna handlar alltså inte om Sven. Framsidesbilden saknas för den är inte ens tryckt än, jag har precis idag skickat iväg originalfilerna till förlaget. Boken ska komma ut efter sommaren någon gång. I korthet handlar den om den lite udda Parva som drömmer om att få vara med den tuffaste tjejen i klassen och därför gör allt för att passa in. På kuppen försvinner hon nästan själv. Så här kommer den att se ut:

Medan jag väntar på detta roliga jobbar jag med tre helt andra böcker samtidigt. Nu brinner det i huvudet, bäst att passa på.

#minärakastanhelsinki

Vi vill rita tillsammans! Det säger vi alltid när vi ses, några fd klasskompisar från HDK och jag. Vi har pratat om att hyra gästateljéer i Skärhamn, ha workshop på Gotland eller åka till Helsingfors för en nordisk workshop med klasskompisen/bilderboksillustratören Maija Hurme (som t.ex. gjort Titta-serien) och hennes bilderbokskollegor. 

Det är ju det där med tid och pengar förstås. Det blir oftast mest prat. Ett halvhjärtat försök att söka stipendium för Helsingforsresan kom av sig, det var krångliga regler, drog ut på tiden och vi skulle bli tvungna att vänta i flera månader innan vi kunde åka. Det såg ut som om finlandsprojektet skulle rinna ut i sanden men tack vare att några var lite mer otåliga (”skit i stipendiet, nu ÅKER vi!”) så blev det fart på oss. Äntligen. 

Vi åkte från olika håll – Alice Lima de Faria från Oslo, Linda Carlsson och Anna Andrén från Stockholm och jag från Göteborg – och sammanstrålade i Helsingfors. Målsättning: 1. Träffa andra bilderboksmänniskor, 2. workshoppa, 3. se utställningar, 4. prata finska (okej, det var min målsättning).

Började genast med att träffa Maija och äta lunch på en Marimekkooutlet i industriområdet Hertonäs. Trots att det inte blir så ofta vi alla ses (Maija har jag till exempel inte sett sen den första bilderbokskursen 2013) känns det alltid som vi tar vid precis där vi slutade sist. Och att mötas i denna inspirerande miljö var toppen. Jag gillar framför allt porslinet! Det var en fröjd att gå runt och botanisera bland mönster och färger och samla idéer till servisen jag ska designa när jag får tid.

Sen tog Maija med oss på Päivälehden museo, en utställning som hette ungefär Fem skatter, ett äventyr i läromedlens bilder. Det var en stämningsfullt uppbyggd sagovärld där Maija hade bidragit med en stor myrstack (som jag tyvärr missade att plåta). Ett ögonblick trodde vi att Linda och Alice skulle riva rekvisitan i sin lekiver men det gick bra, vi blev inte utkastade.

På kvällen var det dags att även få träffa Jenny Lucander och Linda Bondestam. Jenny har t.ex. illustrerat boken Vildare, värre, Smilodon skriven av Minna Lindeberg. Linda fick Snöbollenpriset 2016 tillsammans med Ulf Stark för deras bok Djur som ingen sett utom vi. Båda böckerna är dessutom nominerade till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2017!

Tillsammans åt vi värsta brakmiddagen på Sandro Kallio. Deras buffé såg fantastisk ut men jag var inte så hungrig och beställde bara en burgare. ”Bara”! Jag orkade knappt äta upp hälften. Den bekymrade kyparen tycktes djupt förorättad och bekymrad av min brist på aptit, trots min försäkran om att det varit jättegott. 

Alice, Linda B, jag, Linda C, Jenny, Anna och Maija.

Tallrik modell mindre tvättfat.

Jag hade kunnat sitta där och babbla hur länge som helst (började precis få grepp om några användbara finska fraser) men det var hög tid för nästa programpunkt. Nu skulle vi åka hem till Maija för att bada äkta finsk bastu i deras källare! Hon hade förberett allt så fint bara för oss. 80 graders hetta, rivigt men uthärdligt med kalla öl till. Och, självklart, snygga Marimekkobadhanddukar. Maija berättade att man slutat med bastutävlingar i Finland sedan två envisa gubbar bastat i 100 graders värme (en tuppade av och den andra dog). 

Pigga färger i tunnelbanevagnarna.

Jag trodde min mobil skulle smälta av värmen och avstod
från att plåta, det här kortet tog Alice.

Efter bastun – lite karelska specialiteter som t.ex. piroger med risgrynsgröt!

Nästa morgon drog vi till Kaapeli, en gammal fabrik som rymmer bl a museum, café och utställningshallar. Tatueringsmässan Helsinki ink pågick för fullt den här dagen, Linda och Alice smet in och kollade in alla mer eller mindre galna tatueringar. Det blev dock inga gaddningar för oss, nu var det nämligen tid för workshop på Maijas, Linda B:s och Jennys kontor. Förutom själva ritandet pratade vi om hur vi skissar, Alice demonstrerade appen Procreate på sin iPad Pro, Maija lånade ut sina färger, visade olika tekniker och material samt bilder från sin nya bok, Linda B visade också sitt pågående projekt (kan tyvärr inte lägga upp några foton, hemliga grejor än så länge). Vi hjälptes dessutom åt att spåna titlar till Alices senaste bokprojekt. 

Åka spårvagn! Roligt.

Efteråt i cafeet hade Maija ett bra peptalk med oss och vi pratade om att kunna leva på sitt arbete som illustratör, vilka jobb man ska fokusera på, vilka kunder man ska undvika och vikten av att ibland åta sig uppdrag som kanske inte betalar bra men som ger kreativ frihet. 

Min bästa shopping – några av Jennys, Lindas och Maijas bilder.

Vi tillbringade inte många minuter på hotellet under denna helg men en liten paus blev det innan det var dags att gå ut och käka på kvällen. Våra Helsingforskollegor var upptagna men Maija hade rekommenderat Putte’s Bar & Pizza och bröderna Kaurismäkis Moskva Bar vilket visade sig vara precis vad vi ville ha.

Moskva Bar var en upplevelse (inte lätt att hitta, två snälla killar visade oss dit). Den var som en relik från 1960-talets Sovjetunionen, komplett med bara ett fåtal gäster, spruckna högtalare och butter bartender. När Linda tröttnat på att vänta på den buttra bartendern och helt sonika gick efter henne in bakom baren blev vi lite nervösa, särskilt när bartendern kom tillbaka efter en stund UTAN Linda. Hängde hon nu på en köttkrok i kylrummet? Men Linda dök upp oskadd efter ett tag, bartendern blev ännu buttrare och i högtalarna sprakade rysk körsång. Ett par deprimerade gubbar tyckte att vi skrattade för högt i den öde lokalen, men vad brydde vi oss om det. En väldigt rolig Kaurismäkikväll på det hela taget.

Nästa dag – hemresedag. Redan!? Men först releasekalas på kulturcentret Annegården för Lena Frölander-Ulf och Sanna Tahvanainens nya bilderbok Kurre snobb och popcornen. (Lena träffade jag första gången för många år sen då vi var på akvarellworkshop med Björn Bernström. Vi var de enda gästerna på ett ödsligt vandrarhem ute på ett industriområde och satt uppe sent på natten och målade.) Efter att ha köpt boken och ätit massa popcorn som Sannas man bjöd på, passade vi på att se utställningen Fira tillsammans som pågick i huset.

Naturligtvis ville vi inte heller missa Nationalmuseets utställning Come to Finland, där bland annat Maija, Linda, Jenny och Lena bidragit med supersnygga affischer. Nu började vi bli riktigt möra, men klämde ändå in en rundvandring i hela museet. Jag som gillar historia hade många frågor om Finland och Maija guidade like a pro.

Ser nästan ut som hemma. 

Fast ändå inte.

Blida men utmattade.

Vi hade kunnat stanna i flera dagar till, det fanns mycket mer att se och göra (jag skulle ju lära mig finska!!!) men till slut var det ändå dags att säga hej då och sätta sig på planet hem. Tack alla för denna gång, tack Maija – världens bästa guide – och tack Helsingfors som visade sig vara en riktig pärla. Jag hade nog förväntat mig lite tillknäppta helsingforsbor men alla vi träffade på var så otroligt trevliga och hjälpsamma. Ja, förutom de sura på Moskva bar då, men de gjorde ju kvällen minnesvärd på sitt sätt.

Och vad lärde jag mig för bra finska fraser, undrar ni säkert? Pinsamt nog kommer jag bara ihåg en, fast den var nog så användbar: minä olen Annika (jag heter Annika).