Vi vill rita tillsammans! Det säger vi alltid när vi ses, några fd klasskompisar från HDK och jag. Vi har pratat om att hyra gästateljéer i Skärhamn, ha workshop på Gotland eller åka till Helsingfors för en nordisk workshop med klasskompisen/bilderboksillustratören
Maija Hurme (som t.ex. gjort
Titta-serien) och hennes bilderbokskollegor.
Det är ju det där med tid och pengar förstås. Det blir oftast mest prat. Ett halvhjärtat försök att söka stipendium för Helsingforsresan kom av sig, det var krångliga regler, drog ut på tiden och vi skulle bli tvungna att vänta i flera månader innan vi kunde åka. Det såg ut som om finlandsprojektet skulle rinna ut i sanden men tack vare att några var lite mer otåliga (”skit i stipendiet, nu ÅKER vi!”) så blev det fart på oss. Äntligen.
Vi åkte från olika håll –
Alice Lima de Faria från Oslo,
Linda Carlsson och
Anna Andrén från Stockholm och jag från Göteborg – och sammanstrålade i Helsingfors. Målsättning: 1. Träffa andra bilderboksmänniskor, 2. workshoppa, 3. se utställningar, 4. prata finska (okej, det var
min målsättning).
Började genast med att träffa Maija och äta lunch på en
Marimekkooutlet i industriområdet Hertonäs. Trots att det inte blir så ofta vi alla ses (Maija har jag till exempel inte sett sen den första bilderbokskursen 2013) känns det alltid som vi tar vid precis där vi slutade sist. Och att mötas i denna inspirerande miljö var toppen. Jag gillar framför allt porslinet! Det var en fröjd att gå runt och botanisera bland mönster och färger och samla idéer till servisen jag ska designa när jag får tid.
Sen tog Maija med oss på Päivälehden museo, en utställning som hette ungefär Fem skatter, ett äventyr i läromedlens bilder. Det var en stämningsfullt uppbyggd sagovärld där Maija hade bidragit med en stor myrstack (som jag tyvärr missade att plåta). Ett ögonblick trodde vi att Linda och Alice skulle riva rekvisitan i sin lekiver men det gick bra, vi blev inte utkastade.
Tillsammans åt vi värsta brakmiddagen på
Sandro Kallio. Deras buffé såg fantastisk ut men jag var inte så hungrig och beställde bara en burgare. ”Bara”! Jag orkade knappt äta upp hälften. Den bekymrade kyparen tycktes djupt förorättad och bekymrad av min brist på aptit, trots min försäkran om att det varit jättegott.
 |
| Alice, Linda B, jag, Linda C, Jenny, Anna och Maija. |
 |
| Tallrik modell mindre tvättfat. |
Jag hade kunnat sitta där och babbla hur länge som helst (började precis få grepp om några användbara finska fraser) men det var hög tid för nästa programpunkt. Nu skulle vi åka hem till Maija för att bada äkta finsk bastu i deras källare! Hon hade förberett allt så fint bara för oss. 80 graders hetta, rivigt men uthärdligt med kalla öl till. Och, självklart, snygga Marimekkobadhanddukar. Maija berättade att man slutat med bastutävlingar i Finland sedan två envisa gubbar bastat i 100 graders värme (en tuppade av och den andra dog).
 |
| Pigga färger i tunnelbanevagnarna. |
 |
Jag trodde min mobil skulle smälta av värmen och avstod
från att plåta, det här kortet tog Alice. |
 |
| Efter bastun – lite karelska specialiteter som t.ex. piroger med risgrynsgröt! |
Nästa morgon drog vi till Kaapeli, en gammal fabrik som rymmer bl a museum, café och utställningshallar. Tatueringsmässan Helsinki ink pågick för fullt den här dagen, Linda och Alice smet in och kollade in alla mer eller mindre galna tatueringar. Det blev dock inga gaddningar för oss, nu var det nämligen tid för workshop på Maijas, Linda B:s och Jennys kontor. Förutom själva ritandet pratade vi om hur vi skissar, Alice demonstrerade appen Procreate på sin iPad Pro, Maija lånade ut sina färger, visade olika tekniker och material samt bilder från sin nya bok, Linda B visade också sitt pågående projekt (kan tyvärr inte lägga upp några foton, hemliga grejor än så länge). Vi hjälptes dessutom åt att spåna titlar till Alices senaste bokprojekt.
 |
| Åka spårvagn! Roligt. |
Efteråt i cafeet hade Maija ett bra peptalk med oss och vi pratade om att kunna leva på sitt arbete som illustratör, vilka jobb man ska fokusera på, vilka kunder man ska undvika och vikten av att ibland åta sig uppdrag som kanske inte betalar bra men som ger kreativ frihet.
 |
| Min bästa shopping – några av Jennys, Lindas och Maijas bilder. |
Vi tillbringade inte många minuter på hotellet under denna helg men en liten paus blev det innan det var dags att gå ut och käka på kvällen. Våra Helsingforskollegor var upptagna men Maija hade rekommenderat
Putte’s Bar & Pizza och bröderna Kaurismäkis
Moskva Bar vilket visade sig vara precis vad vi ville ha.
Moskva Bar var en upplevelse (inte lätt att hitta, två snälla killar visade oss dit). Den var som en relik från 1960-talets Sovjetunionen, komplett med bara ett fåtal gäster, spruckna högtalare och butter bartender. När Linda tröttnat på att vänta på den buttra bartendern och helt sonika gick efter henne in bakom baren blev vi lite nervösa, särskilt när bartendern kom tillbaka efter en stund UTAN Linda. Hängde hon nu på en köttkrok i kylrummet? Men Linda dök upp oskadd efter ett tag, bartendern blev ännu buttrare och i högtalarna sprakade rysk körsång. Ett par deprimerade gubbar tyckte att vi skrattade för högt i den öde lokalen, men vad brydde vi oss om det. En väldigt rolig Kaurismäkikväll på det hela taget.
Nästa dag – hemresedag. Redan!? Men först releasekalas på kulturcentret
Annegården för
Lena Frölander-Ulf och
Sanna Tahvanainens nya bilderbok Kurre snobb och popcornen. (Lena träffade jag första gången för många år sen då vi var på akvarellworkshop med
Björn Bernström. Vi var de enda gästerna på ett ödsligt vandrarhem ute på ett industriområde och satt uppe sent på natten och målade.) Efter att ha köpt boken och ätit massa popcorn som Sannas man bjöd på, passade vi på att se utställningen Fira tillsammans som pågick i huset.
Naturligtvis ville vi inte heller missa Nationalmuseets utställning
Come to Finland, där bland annat Maija, Linda, Jenny och Lena bidragit med supersnygga affischer. Nu började vi bli riktigt möra, men klämde ändå in en rundvandring i hela museet. Jag som gillar historia hade många frågor om Finland och Maija guidade like a pro.
 |
| Ser nästan ut som hemma. |
 |
| Fast ändå inte. |
 |
| Blida men utmattade. |
Vi hade kunnat stanna i flera dagar till, det fanns mycket mer att se och göra (jag skulle ju lära mig finska!!!) men till slut var det ändå dags att säga hej då och sätta sig på planet hem. Tack alla för denna gång, tack Maija – världens bästa guide – och tack Helsingfors som visade sig vara en riktig pärla. Jag hade nog förväntat mig lite tillknäppta helsingforsbor men alla vi träffade på var så otroligt trevliga och hjälpsamma. Ja, förutom de sura på Moskva bar då, men de gjorde ju kvällen minnesvärd på sitt sätt.
Och vad lärde jag mig för bra finska fraser, undrar ni säkert? Pinsamt nog kommer jag bara ihåg en, fast den var nog så användbar: minä olen Annika (jag heter Annika).
