tisdag 19 november 2019

Hästgalen

I våras fick jag uppdraget att illustrera kapitelboken Hästgalen, av Anette Eggert. Det skulle bli jättekul att få rita hästar igen tyckte jag.

Som barn ritade jag massor, särskilt hästar. Väggarna var tapetserade med hästbilder, bokhyllan var full av hästböcker. Jag gick på ridskola, åkte på ridläger, var såklart med i Wahlströms Ponnyklubb och hade klubbmärket på ridhjälmen. Som vuxen tog jag upp ridningen igen. Men det tog en ände med förskräckelse då hästen jag red under en hopplektion fick ett tokbryt, skenade och slängde av mig rätt in i väggen. Jag bröt inget tack och lov, men blev så mörbultad att jag hade ont i flera veckor efteråt. Händelsen gjorde mig rädd, jag tänkte att det kanske inte var värt risken och slutade därför på ridskolan. Ett annat liv tog ändå vid – barnen kom, vi köpte hus och det blev en lååång period av hämtningar och lämningar på förskola/fritids, föräldramöten, skoldiscon, middagsbråk, leriga overaller och borttappade vantar. Jag hade i allafall inte tid för något annat. (Skönt att barnen är tonåringar nu!)

Men, tillbaka till boken. Det visade sig i snart att det inte alls var så himla lätt att rita hästar längre. Jag fick inte till det, visste inte hur karaktärerna skulle se ut, allt gick jättetrögt och jag hade värsta ritkrampen. Ett tag var det bara ren ångest. Som vanligt kände jag mig sämst i världen.

Till slut vände det som tur var (det gör ju alltid det). I början på juli gick jag nämligen en kurs i bilderboksillustration på Sörängens folkhögskola i Nässjö. Vår lärare var den fantastiska Lotta Geffenblad vars bilder och animerade filmer jag alltid älskat och fascinerats av. Vi gjorde massa roliga improvisationsövningar, pratade bilder, läste bilderböcker, ritade och målade. Det var så förlösande att inte vara så noggrann, att bara rita på utan att tänka så mycket. När jag kom hem gick det lätt att sätta igång, bilderna kom av sig själv. Lotta fick sen stå som förebild till mammans utseende i boken, inte för att hon verkade hästrädd utan bara för att hon ser så snäll och sympatisk ut!



En dag tog jag med mig en kompis till stallet i närheten för att få lite inspiration till miljöer och detaljer. Åh, den där hästlukten, vad jag har saknat den! Vi gick runt bland hästarna, klappade mjuka mular och bara myste. Det slutade så klart med att innan vi åkte därifrån hade vi anmält oss till en ridskolegrupp för vuxna.

Nu har jag ridit hela hösten och älskar det. Det är som att jag efter hand hittat och pusslat ihop bitar av mig som jag saknat, att börja måla igen, skriva barnböcker och nu än en gång få hålla på med hästar.

Boken Hästgalen handlar om Ina som älskar ponnyn Randen. Tyvärr är hennes mamma livrädd för hästar så Ina får inte börja på ridskolan. Med lite hjälp av sin storebror lurar Ina mamman att gå på en prova-på-lektion och trots lite kaos där en pappa blir avslängd av en skrämd häst går det bra, mamman övervinner sin hästskräck och boken slutar med att Ina ska få börja rida trots allt. Boken kommer ut i höst tror jag. En uppföljare är planerad under 2020.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar