Ett rum med utsikt

Ibland är det som att saker och ting faller på plats helt av sig själv. Det är en del i mitt liv som är kaos och knas men just detta som hänt nu... Det känns lite magiskt.

Jag har ju tjatat länge om att jag inte får någonting gjort om jag inte får vara ifred, att jag måste ha en ateljé. Och jag har satt in annonser, mailat någon som känner någon som kanske har något att hyra ut, lagt ut krokar både här och där. 

Åker och tittar på en lokal i gamla Spinneriet i Lindome, en mäktig byggnad i övrigt. Men hur gärna jag än vill tycka om den känns just den här lokalen som en mörk fängelsecell och jag tackar nej till sist. 

Tur är väl det. För plötsligt, genom tips från en granne, får jag napp. En liten sjöbod – på cykelavstånd hemifrån. Liten som en lekstuga, men det räcker. Här har jag alla mina målargrejor, ett litet arbetsbord och en stol. Allt jag behöver för att kunna sitta och skriva i lugn och ro. 

Och utsikten. Det märkliga är att ända sen jag var liten har jag haft en återkommande dröm. Att jag går omkring i ett hus, det är visst mitt. Och plötsligt upptäcker jag att det finns ett rum jag inte sett förut, med vatten precis utanför fönstret. Jag blir alldeles toklycklig över att hitta det där rummet. Kan knappt tro det är sant. Och det är det ju inte heller, för sen vaknar jag och blir lika besviken varje gång. 

Fast nu är det ingen dröm längre. Här sitter jag och skriver. Och, som extra bonus: är i den där sköna fasen när jag känner mig som ett geni, skrattar åt det jag skrivit och är pinsamt självgod. Jag vet att jag senare kommer in i den tråkiga perioden när jag börjar tvivla, vacklar och ganska länge tycker att jag är rent usel, innan jag kämpar mig upp igen och slutligen blir nöjd. Men just nu känns det fint och jag tänker njuta av mitt flow. Idag är en bra dag.